Svarta Ankan

I nattens nordanvind

Ett stål ett skri, ett töckens lugn

Sprider sig fjärran kring.

Aaah aaah aaah

Mossa tung och röd,

En spegelbild i dolkens egg

Djupt i livets svalnande glöd.

Aaah aaah aaah

Skridande i mörkret fram,

Vedergällning med dystra fjät.

Hämndens drottning i jungfruhamn

Av oförrätt hon ej förlät.

Höstens löv likt hennes tårar

Faller mjukt i skogens stillhet.

Månen är det enda vittnet

Till svarta änkans värv.

Bröllopsklänning nu trasor grå

Av tidens tand till en självs fördärv.

Hjärtats baneman är offret

För svarta änkans värv.

Genom strilande regn

Följet vandrar lågmält fram

Mot sorgens dignande hägn.

Aaah aaah aaah

Mot en kall svart jord

Sänks så kistan vördsamt ned

Under psalmens sista ord.

Aaah aaah aaaah

Minnena tynar ej, likt ett ärr de bestå.

Att lindra svårmod kan jag ej mig förmå.

Himmelen tröstar ej denna modstulna själ.

Min djupa vånda när mitt egna farväl.

Mörkrets demoners gäckande kall,

En bris av lättnad på nattens rand.

Driven mot branten och plågornas all

Med kalla stålet uti min hand.